Scilla i närheten av Älvsjömässan där jag fick första Coronasprutan.
Förra sommaren skrev jag här på bloggen om händelser under våren och sommaren 2020 med balkongen som grundtema. Det var en tid i ovisshet och undran inför framtiden. Coronapandemin ändrade förutsättningar för möten med familj, barnbarn och vänner.
Växter, blommor, grönsaker och naturen runt omkring där jag bor, blev en viktig del av mitt liv. Att upptäcka tjusningen med att lyssna på ljudböcker och poddar vid promenader och pyssel på balkongen, öppnade dörrar till nya världar.
Att skapa förutsättningar för att fortsatt kunna träffa andra, men via digitala plattformar, blev en utmaning. En utbildning till faciliterare på Zoom skapade nya möjligheter till möten.
En ny erfarenhet som jag gläds åt är den nya rutinen att handla mat online. Och den ökade lusten att prova på nya varor men också att kunna handla tunga frukter som meloner och större skrymmande ekonomiska förpackningar. Matlagningsprogrammen på TV har varit inspirerande och jag känner mig som en husmor som önskar sig ett riktigt skafferi för bättre överblick av hushållets varor.
Rosen Lady Emma Hamilton 2020.
Mina bilder och collage är ett sätt att uttrycka mig på. I december sammanställde jag viktiga händelser från bloggen i en fotobok som sonen med familj och min bästis Barbro från skolan fick i julklapp.
9 April
Med blicken sänkt går jag på upptäcktsfärd, och blir rikligt belönad. Nu börjar våren göra sig synlig och varje dag kan jag hitta nya växter som börjar kika fram i de för övrigt torra löven.
Det känns som ett nytt kapitel till en ny bok börjar nu. Jag har fått den första sprutan av vaccin mot Covid19. Fler och fler av mina vänner skriver på Facebook att de också fått sprutan eller bokat tid för vaccination. Inläggen andas förhoppning om att snart kunna få träffa vänner och sina nära och kära. Däremot tror jag att det vi nu går igenom kommer att sätta sina spår för lång tid framöver.
Balkongen står fortfarande orörd i det nyckfulla aprilvädret. Inspiration får jag av tv-programmet Karl Fredrik på Österlen. Förra året köpte jag en ros, Lady Emma Hamilton, som Karl Fredrik presenterade i sitt dåvarande program. Den blommade och doftade ljuvligt hela sommaren. Vet inte om den har klarat sig. En gigantisk planta av frilandsgurka som jag fick av min vän Barbro, underhöll mig hela sommaren med sin vackra blomning, enorma växtkraft och jättegurkor. Det blir nog både gurka och tomater i år.
Utflykt till Amerikaberget på Dalarö. Vacker utsikt över skärgården.
Amerikaberget på Dalarö
Snabbmat på balkongen. Coronaanpassad leverans i papperskasse genom bilfönstret, blipp på kortläsaren, inga knapptryckningar.
4 augusti
Semestern är slut. Bygget är igång. Larvfötter av stål gnisslar sin klagosång. Simskolan är över, nu är det gässen som plaskar vid strandkanten. Badplatsen städas.
Lyssnar på Ålevangeliet av Patrik Svensson. Vandrar utmed strandkanten och den del som ofta är lummig och sank. Typiskt ställe att leta mask på, men ofta en plats för myggor och andra insekter.
Ser hur någon som inte lämnat den torra stigen, letat mask med en käpp, tror jag för det passar så bra med historien jag lyssnar på. Författaren berättar när jag passerar platsen, om en fisketur med sin far med ål i sikte, och jag är i rätt stämning för hans minnen.
Drevviken
Min mor saftade och syltade när jag var liten. Det jag minns är att träsleven bar synliga spår efter bärens färger. Fick nyplockade blåbär av svåger och svägerska som jag med glädje förvandlade till fyllning i pajen och lite sylt och saft. Underbart att få färska bär. Ett stort tack!
Blåbärspaj
6 augusti
Tiden går och Coronan sprider sig i världen, i Sverige ser vi en nedåtgående kurva, ser i flöden i sociala medier, på tv, i tidningar hur många verkar ta den utvecklingen med minskade fall och döda som att nu är allt som förr igen, fast kanske inte riktigt men i alla fall nästan, fast vi inte reser utomlands kan vi ju låtsas att vi festar runt på playan fast hemma i Sverige, vi träffar ju bara kompisar och de är ju inte sjuka de har ju testat sig, några i alla fall, äntligen kan vi träffa barnbarnen säger någon äldre i riskgruppen, men vi undviker att vara där mycket folk är säger andra i riskgruppen och letar sig fram i kanten på gång- och cykelvägen, eller stannar hemma på balkongen om de har någon, eller sitter bakom en plastskärm på boendet och vinkar åt besökare, eller åker till en syster i Skåne för hon har inte Corona, inte heller alla som åker samma tåg hej och hå, Tegnell säger att vi måste vara försiktiga, hålla avstånd och tvätta händerna, det är inte slut nu kommer troligen en våg två, skolan börjar snart, viss ökning bland unga, ska vi ha ansiktsmask eller inte, vad säger Trump, ja men honom kan vi ju inte lita på, men vad säger våra politiker, ingenting om någonting just nu det är ju semester men det har det varit länge nu, handlar mat på nätet, garderoben fylls med papperskassar, det gemensamma soprummet har aldrig sett så mycket förpackningar, många jobbar hemma, tycker det är bra några dagar i veckan men vill träffa kollegor på riktigt och inte som rörliga tavlor på zoom, kulturen bryter samman, kulturministern kommer snart med svar, idrotten planerar, idrotts- och kulturministern kommer snart med svar, entreprenörer kör transporter kors och tvärs och på tv sjunger vi allsång tillsammans med kreativa klipp, att sjunga i kör kan vara vanskligt, att träffas ute på distans är bättre än inne, riskgruppen döstädar, vi vill ju inte ligga anhöriga till last, secondhandbutiken meddelar att den har fullt för tillfället, ingen inlämning nu, vi åker till återvinningen och återbruket, sitter i kö för att bli av med rasket, snart är det höst och vinter då är det knepigare att träffas ute och att bo på landet, då ses vi på nätet och i rörliga tavlor utan kramar och kindpussar, vi kan ju skriva brev, eller fundera över nästa års odling på balkongen eller slå nya rekord i antalet böcker du lyssnat på eller läsa en gammal Kittybok som en tidsresa eller sticka dig en värmande tröja.
7 augusti
Blommorna på balkongen gör mig glad varje dag, men jag och ett gäng bladlöss för en daglig dialog om vad som är bra eller inte. När jag hittar ett gäng som tänker inta en rosenknopp blir det en tuff förhandling som slutar i en sommardusch av såpvatten. Favoritplatsen är annars auberginen. Om det inte vore för att den just nu har en så fantastisk frukt på gång skulle jag nog välja att avsluta vår bekantskap. Men nybadade i såpvatten härdar de ut eller har lyckats gömma sig för anfall från min sida och så där håller vi på ett tag till. Törnrosas kjortel är en rolig blomma. Först kommer en blomma, ur den växer en hoprullad kjortel med volang, sen slår kjorteln ut som en klocka och då fäller Törnrosa den till marken. Lavendeln har börjat vissna. Jag tar några torkade blommor, smular sönder dem och lägger på min koloni av bladlöss. Undrar om de gillar doften? Ja mycket får jag vara med om i miniträdgården på balkongen.
På sena kvällspromenaden med hunden Felix är jag alltid lite extra uppmärksam eftersom det ofta är lite folk i rörelse och lugnt. Jag har ofta sett en deckare på tv innan och är extra känslig för ljud eller rörelser i närheten. Eftersom jag bor mitt i en byggarbetsplats är inte belysningen den bästa. Bilar är parkerade på rad på gatan på ena sidan och på boendeparkeringen på den andra. Där har det förekommit en avancerad stöld av bildelar och jag vill inte gärna vara den som kommer i vägen.
Plötsligt hör jag hur en bildörr går igen. Inte slås igen utan bara stängs varligt. Det är ett särskilt ljud. Uppfattar att det kommer från boendeparkeringen. Tar chansen att titta lite när Felix stannar och nosar, det är inget konstigt att jag tittar efter vad han gör. Många bilrutor är tonade på passagerarplats men på förarplats går det att se om det sitter någon där. Ser inget avvikande. Tänker på Kitty, vad skulle hon ha gjort eller advokaten i Fearless, Emma Banville. Två orädda förebilder.
Vi fortsätter vår vanliga runda till sista fastigheten på gatan. Stannar en stund, Felix nosar och jag tittar ner mot parkeringen till Hökarängsbadet för där brukar det pågå kvällsaktiviteter ibland. Nu ser jag en fullmåne som speglar sig i Drevvikens vatten. Tar några suddiga bilder i mörkret. Vi vänder åter och när vi passerar samma ställe där jag tidigare hörde en dörr stängas hör jag nu en gäspning. Jag stelnar till. Felix nosar. Tittar åter igen på boendeparkeringen men ser inget onormalt. Sneglar tvärs över gatan. Där står en svart herrgårdsvagn med tonade rutor i baksätet men i framsätet anar jag en figur. Nu viskar jag till Felix att vi måste gå hem även om han inte hunnit kolla alla spännande spår. Vi går i samma takt som tidigare, men med fokus på att komma fram till porten så fort som möjligt utan att väcka uppmärksamhet.
Väl uppe spanar jag vidare från fönstret och ser då en man som kliver ur bilen och på ostadiga ben går över cykelbanan och upp i skogspartiet mot Nynäsvägen. Jag avskriver fallet som en person som blivit utkastad ur bostaden för att få tillbringa natten i bilen. Verkar inte utgöra någon fara för omgivningen.
Månsken över Drevviken, foto bearbetat i appen Waterlogue
10 augusti
Blir påmind om när Corona-epidemin började smyga sig in i mitt liv när jag håller på och packar upp toapapper. Tittar i min kalender. 5 mars var jag på ett styrelsemöte och där talade vi förnuftigt om Coronans spridning som det började skrivas och talas om allt mer i press och media. Vi hälsade med en vinkning med en bits avstånd. Det nya sättet att hälsa kändes ovant men också lite generande lustigt. Den 7 mars var det Mellofinal och evenemanget genomfördes med publik, vilket signalerade att det kanske inte var så farligt ändå. Den 8 mars satt jag ordförande vid ett årsmöte i en hembygdsförening. Jag försökte undvika närkontakt utan att verka allt för ohyfsad, men nu kändes det lite mer på allvar ändå. Den 11 mars genomförde jag en revision i centrala Stockholm tillsammans med ytterligare en förtroendevald revisor i föreningen, det var senaste gången jag åkte buss och tunnelbana. Därefter är det kryss över alla fysiska möten i min kalender. Parallellt i samhället pågår en hamstring av stora mått på just toapapper och jäst.
5 mars
11 augusti
Flamencodans i mörkret på balkongen.
13 augusti
Projektmöte i min barndomsvän Barbros underbara trädgård. Fika med hembakat bröd. Ny avstämning, många minnen och glada skratt där bl.a. gamla dokument, ”Kitty” och två nummer av ”Damernas värld” från 1965 inspirerade den fortsatta planeringen.
Projektmöte i Barbros vackra trädgård på Coronaavstånd.
16 augusti
Det knakar till. Felix avbryter direkt sina gymnastiska övningar i gräset. Själv släpper jag in verkligheten, parallellt med Kjell Westös berättarröst, i mina hörsnäckor. Vi vänder båda blicken mot två täta äppelträd, som skuggar vår viloplats på tomten, som väntar på grävskoporna.
Två smala bara ben med träningsskor glider långsamt ner ur trädet. Snart syns en liten pojke landa ljudlöst på marken. Han tittar med stora ögon på oss. Nämen hej på dej du säger jag med vänlig farmorsröst. Han svarar inte. Står helt stilla och tittar på oss. Inte rädd, men hemlighetsfull.
Det knakar till igen. Då förstår jag att i trädet finns säkert en liten (Kalles klätterträd) till som vill komma ner på fast mark. Vi smyger iväg för att inte störa mitt i ett spännande sommaräventyr.
18 augusti
Rosor har blivit nypon, första zoom-mötet efter sommaren, skolorna har börjat, kvällar på balkongen, kräftor i frysen och varmt väder.
22 augusti
Balkongen den 22 augusti
Börjar morgonen med en status av det som växer på balkongen. Troligen årets sista jordgubbe. Femte gurkan färdig att skördas detsamma tror jag att det är med auberginen men den får hänga med några dagar till. Fjorton omogna tomater på en för övrigt risig planta. Jag kom ju igång väldigt sent med frösättningen men nu växer plantorna fint. De kommer troligen inte hinna sätta frukt men jag får njuta av deras växtkraft. Hortensians blad är så gröna och fina och jag har låtit blommorna vara kvar hela sommaren även om de övergått från en lila färg till ljusgrå. Finns en charm i att de inte vissnar helt.
I går meddelade Barbro att hennes solrosor slagit ut i trädgården och bjöd in mig någon dag i helgen att beskåda dessa skönheter. Bestämde att passera hos Barbro idag när jag ändå var ute en sväng med bilen. Där stod skönheterna och bugade tacksamt för nattens regn.
Barbros solrosor den 22 augusti 2020
Det märks att semestern är slut för många. Skolor startar och undervisningen börjar om igen om hur vi ska skydda oss för nya utbrott av covid-19. De grupper inom kulturen som mobiliserat under sensommaren börjar närma sig dialog med de styrande. Svaren landar på en övergripande nivå där detaljfrågorna som styr deras möjligheter till verksamhet kan tolkas på olika sätt. Men nu går direktiven vidare till Folkhälsomyndigheten som får i uppgift att göra förslagen begripliga för alla inblandade. Tiden går. Frågan om munskydd fortsätter. Jag såg ett på trottoaren i morse. Besöksförbudet på äldreboenden har förlängts till den sista september.
På genomfartsvägen som tillfälligt dragits om så den passerar bredvid balkongen kan jag utan ansträngning se att bussarna som passerar åtta gånger i timmen transporterar passagerare med varierande antal beroende på tid på dagen. En buss hade meddelandet Fullsatt på sin display. På kvällarna kör unga killar hårt på sina moppemotorcyklar och tränar att köra på bakhjulen. De senaste årens bilfärg är många nyanser av grått. Vår egen boendeparkering ser ibland ut som ett sammanträdesrum i finansvärlden.
23 augusti
Arbetsplats på balkongen
Med en berättarröst som läser ”En biografi över Selma Lagerlöf” i hörsnäckorna, går jag på morgonpromenad med Felix. Det är helg så bygget har vilodag, vilket innebär en lägre ljudnivå i snäckorna än på vardagarna. Luften är svalare än vad den varit på ett tag. Det är skönt promenadväder, lite dragning mot en annalkande höst. En grupp medelålders män och en kvinna roar sig med att kasta frisbee och några i sällskapet fiskar nere vid Drevviken.
På vår morgonrunda passerar vi utmed Drevvikens strand på den långa träbryggan, fortsätter in i skogen, passerar en handelsträdgård på vänster sida, en plantornas förskola som snart ska flytta för nybyggnation till ett annat nybygge. Vi kommer ut till Nynäsvägens pulserande trafik, ökar ljudet i snäckan, går tillbaka mot infarten till badet, då ser jag henne kliva ur bussen. Den lilla damen jag saknat så. Kvinnan jag brukar prata med en liten stund tidiga sommarmorgnar, när hon rest kommunalt ner till Drevviken, för att ta sig ett morgondopp. Därefter, i lugn och ro, sitta på en bänk och äta sin medhavda frukost, och därefter återvända till busshållplatsen för att åka hem.
Jag ser henne komma med en Dra-maten, som jag snart får veta innehåller frukost och en filt som hon tänker vila på och lyssna på ett sommarprogram. Hon vinkar och jag skyndar på stegen och ropar ”vad roligt att se dig, som jag har undrat och saknat dig” säger jag spontant fast detta är en för mig okänd person, vet inte ens vad hon heter. Den lilla damen, som blivit ännu mindre sedan förra sommaren, klappar Felix som blir överlycklig när han ser henne. Hon är så fin i en rosa sommarhatt och en ljus sommarkappa. Det är nog sista sommardagen idag fast det känns lite kyligt säger hon, men jag vill gärna ta mig ett dopp. Hon har bara varit nere en gång tidigare i år. Hon frågar hur det står till med mig, och så talar vi en kort stund, som vi brukade göra tidigare somrar. Jag ser henne snedda över gräsmattan på väg mot sommarens sista bad och en stund på stranden. Felix blev så glad och jag går lycklig hemåt efter detta möte.
/…/”För mig är det osynliga i det synliga den betydelsefullaste delen av verkligheten, där det mesta sker – oftast omedvetet för oss själva.”/…/Walter Ljungquist 1957 ”En vanlig arbetsdag” ur Säg det med böcker, Gebers, 1959
25 augusti
Guldfärgat lin med frökapslar, spröda dillkronor, äpplen, röda hus, längor, bodar, stall, en minnenas gård omringad av gärdesgårdar. Sommarmoln över Hersby hembygdsgård som Sollentuna hembygdsförening har sin verksamhet i. Den 25 augusti platsen för Stockholms Läns Hembygdsförbunds årsmöte ute i det fria med Coronaavstånd. Deltog som ledamot i valberedningen.
Föreningslivet har tänkt om – en förutsättning för att kunna verka i dessa Corona-tider med krav på distans och antalet personer vid tillfället. För att kunna hålla den demokratiska processen igång är det viktigt att kunna genomföra årsmöten som säkrar kommande styrelse, verksamhetsplanering, budget och tar del av verksamhets- och årsberättelse samt revisors berättelse för att säkra den fortsatta verksamheten.
En del väljer digitala lösningar med ex.vis zoom där även deltagare kan vara med på telefon. Andra kombinerar fysiskt möte med zoom. Ytterligare lösningar är en kombination av ombudsförfarande, att rösta i förtid i kombination med ett mindre fysiskt möte, eller enbart ett förfarande med förtidsröstning. En viktig förutsättning är att mötesdeltagarna har möjlighet att göra sin röst hörd.
Vid mötet på Hersby gård slogs jag av den härliga kombinationen av årsmöte, medlemmar och miljön. Att fatta beslut i en miljö som är en del av verksamhetens mål kändes stimulerande. I mindre föreningar är det ju så vi är vana att det går till men när vi kommer till förbundsnivå gäller det ofta att hitta lokaler som kan ta emot ett stort antal ombud för att kunna genomföra årsmötet både praktiskt, centralt och tekniskt. Men här går det att inspireras och inte bara låta rutiner löpa på nu när det finns möjligheter till digitalt deltagande också.
Hersby hembygdsgård, Sollentuna. Årsmöte Stockholms Läns Hembygdsförbund 25 augusti 2020
28 augusti
Njuter av augustikvällens lugn. Mörkret smyger sig på och kräftorna lyser i sin skål. I år har vi valt svenska kräftor. Vi äter hälften så många som motsvarande förpackningar vi brukar testa oss igenom med olika utfall av smakupplevelser. Nu är vi garanterat det godaste av goda. Då vinner kvaliteten över kvantiteten. Visst är de dyrare men med tanke på den avhållsamhet från restaurangbesök vi har under den pågående Coronapandemin går det lätt att tänka om.
31 augusti
Nu avslutar jag berättelsen om balkongen som en miniträdgård för i år. Att den har haft extra stor betydelse för mig och min familj i dessa Coronatider kan jag inte nog understryka. Växter, både blommor och grönsaker har berikat våra liv. Att se dessa plantor växa och upptäcka hur funktionella växtsätt de uppvisat har roat mig. I topp är gurkplantan som jag fick av min barndomsvän Barbro i början på sommaren. Den har växt och klättrat med sina trådar som helt synligt rörliga letat sig fram till något att fästa sig fast vid. Den har växt ända upp till taket och vänt ner och fäst sina trådar som spiraler för att klara av att det blåser eller att en tung gurka kommer att hänga ner utan att förtöjningen går av. Den har utvecklat stora blad som skyddat frukterna mot den starka solen och blommat med fantastiskt gula blommor. Blommor som till min förvåning plötsligt började växa ut från grenen med en liten gurka på tillväxt. Sex stora gurkor har jag skördat och två små som såg ut som bananer nu på slutet.
Rosen Lady Emma Hamilton har varit en stor överraskning. Den har efter den första blomningen återkommit med fler blommor under hela sommaren. Nu är tre nya knoppar på gång. Så elegant och med en ljuvlig diskret doft som det anstår en lady. Nu gäller det att jag lyckas med att övervintra rosen.
Rosen Lady Emma Hamilton
Alldeles för sent satte jag frön, dill, basilika och chili. Nu växer plantorna. Hoppas att någon hinner sätta frukt. Några späda dillkronor fick pryda kräftorna. Tomatplantan som jag trodde hade gett upp levererade 14 små tomater som nu håller på att mogna fram i en underbar rödorange färg.
Livet utanför balkongen pågår. Nya bostäder växer fram. Har med lurar bäddat in örona för att lyssnat på en bok men också för att hålla alla störande ljud från bygget ute, inte märkt så mycket av Coronakrisen. Dagliga rutiner, hundpromenader, korta utflykter med bilen, kontakt med vänner, beställa mat på nätet, prova nya rätter, arbeta med båten på varvet, sortera, skriva, läsa och lyssna på ljudböcker, poddar osv. har fått dagarna att bara rusa fram och som Suzanne Brøgger säger: ”där de dagliga sysslorna är ett mål i sig.”
Jag sätter punkt för den här serien på min blogg med en bild av den sista skörden och några ytterligare kloka ord av Suzanne Brøgger: ”Tiden blir ju kortare och kortare. Jag har inte så mycket framtid. Men jag hittar hela tiden tekniker och sysslor som liksom breder ut tiden och gör livet längre.”
Balkongen har blivit mitt andningshål denna sommar i Coronapandemins fotspår. Eftersom vi inte kommer att resa bort finns det tid att sköta om växterna på balkongen. Plantor som växer och får mig att förundras varje dag över naturens finurligheter, kraft och vilja, och som ger mig mod i en tid av mycket umbäranden och elände. Att många verkar som om denna pandemi är en kort parantes och gräver startgropar och dessutom tjuvstartar för att kunna återvända till det liv de levde innan Coronautbrottet, säger något om den trygghet vi tar för givet som vår rättighet, men glömmer bort att i ett samhälle har vi också skyldigheter gentemot varandra.
Eftersom vi har en liten hund, Felix, kommer jag ut på promenad minst fyra gånger om dagen. Härliga stunder. Helst första turen. Det är lite folk i rörelse och den byggarbetsplats som omringar mitt boende har inte har kommit igång ännu för dagen. Jag går ner till sjön Drevviken som ligger ca 200 meter från min bostad. Här kan vi njuta av vattnets rörelser, alla sjöfåglar och sångare i skogspartierna. Det känns verkligen som att vara gäst i naturen. Jag fotograferar och tar ofta bilder på växter och naturen som jag sedan publicerar på Facebook och Instagram. Eftersom jag har ägnat den här serien åt min tid på balkongen i Coronatider så kommer bara enstaka bilder med från mina övriga aktiviteter på dagarna. Men här en bild från strandkanten vid sjön Drevviken.
Vi Drevvikens strand
16 juli
Jag förundras över den växtkraft gurkplantan har. Det som var en liten gurka är idag 25 cm och klar att skörda.
Frilandsgurka
I miniväxthuset växer groddar. Dax att göra en ny gallring. Tomatplantan har fått värmeslag, tror jag, och börjar se dålig ut. Plockar bort de omogna tomater som finns och lägger dem för mognad. Klipper bort det som inte ser friskt ut och ger plantan en ny chans.
20 juli
Jag befinner mig i dessa Coronatider i en fas i livet där ordet distans är ständigt närvarande. Det innebär att jag vistas i olika självvalda rum som kan skapa mening åt livet och kanske till och med berika tillvaron. Balkongen och alla växter är ett exempel. Ett skrivprojekt på distans, tillsammans med min barndomskamrat Barbro är ytterligare ett sådant meningsfullt rum. Ett annat är mina hundpromenader vid sjön Drevviken när inte badgäster fyller gräsmattor och gångvägar. Att studera människor som passerar på gång och cykelvägen, se alla små barn som cyklar eller sparkar sig fram på brädor, vuxna och barn tillsammans, äldre som går med stavar och yngre som är ute och motionerar eller yogar vid badet inspirerar.
Förra veckan tillbringade jag många timmar på ett varvsområdet då jag städade vår segelbåt som vi hade till försäljning. Det är en plats som så här års är ödslig. De flesta plåthangarerna är tomma. Några båtar står fortfarande på land under sina vintertäckningar. De flesta båtar är sjösatta och ligger vid bryggan, är ute på seglats eller har flyttats till sin sommarplats. Varvet är städat och naturen får orört växa som en sommaräng med spår av verksamheten i botten.
Malva
Jag låser upp de stora gallergrindarna, kör in, låser igen om mig. Nu är jag gäst i ödsligheten. En cykel eller en vespa vittnar om att någon annan är där. Antigen jobbar någon på sin båt eller är ute på en tur. Plåthangarerna är just så råa, gråa, enkla och praktiska som behövs för att underlätta för båtägaren att förvara och rusta sin båt i. Jag får verkligen stålsätta mig, ser mig som en modig kvinna, när jag är inlåst på denna spöklika öde plats. Jag har nog sett för många deckare på tv. Men när jag närmar mig stranden släpper oron och en närmast lugn och fridfull känsla infinner sig. Fåglarna sjunger, vattnet kluckar mot båtarna vid bryggan som gnider sig mot varandra i vågorna. Ser en stadsdel tvärs över viken, andra båtklubbar utmed strandlinjen och en och annan båt passerar. En sothöna med två ungar gör mig sällskap. Jag återkommer hit flera dagar i veckan. Klättrar ombord. Lastar ur. De båtägare jag träffar och hälsar på är lugna och fokuserade på sin uppgift. Många båtägare har sin båt som hobby och har hittat sitt Coronarum med distans till omgivningen i arbetet med båten. Själv skulle jag vilja sätta mig och skriva i båten men det finns ingen tid över för det.
21 juli
Till frukost får vi nästan varje dag något gott från odlingen på balkongen. Denna morgon blev det gurka, tomat och en miniärtskida men även salladsblad som inte ville vara med på bild.
22 juli
Jag talar om mina olika rum jag vistas i för att få livet att fortsatt vara en källa till nya lärdomar. Ett rum som alltid står öppet att utforska är omvärldens påverkan på den lilla världen som jag med de närmaste lever i. I början på mars, började bevakningen av den tilltagande pandemin bli ett viktigt rum att vistas i för att få så mycket kunskap som möjligt om covid-19 och dess framfart och vad myndigheterna hade för information. Jag lyssnade dagligen på presskonferenserna från Folkhälsomyndigheten med flera. Ju längre tiden gick och jag själv tillhörde den utpekade riskgruppen och dessutom fattat beslut om att följa de rekommendationer som gavs, där det bland annat ingår att inte träffa barnbarnen, övergick jag till att enbart läsa morgontidningar och titta på ett nyhetsprogram. Det som kändes frustrerande var alla tyckare, må vara forskare, professorer men också statschefer och jämförelser med andra länders hantering av ett virus som i detta besvärliga läge plågade alla.
Den fas vi nu befinner oss i är lika motsägelsefull som tidigare men nu gäller det att släppa på restriktioner eller skaffa sig laboratorieprover på att man är positiv, dvs har haft coronavirus och därmed borde vara immun en okänd tid framöver. Diskussionen om munskydd eller inte fortsätter med oförminskad intensitet. Jag fortsätter mitt förhållningssätt och mitt sätt att se på ett samhälle. Du har inte bara rättigheter utan även skyldigheter för ett samhälles välfärd.
Ett ytterligare rum som jag flyr in i är ljudböcker parallellt med läsning ur mitt eget bibliotek. Har skaffat ett abonnemang.
Med balkongen som utgångspunkt besöker jag olika rum. Idag har jag skördat gurka nummer 2, ca 24 cm. Gurkplantan räcker nu ända upp till taket. Var tvungen att ytterligare staga upp gallret den klättrar i. Passerade en handelsträdgård, det var bara jag och några till så att hålla avstånd var inga problem. Att vandra runt och njuta av alla växter som finns är avkopplande. Köpte en dahlia och två växter till.
Dahlia
Törnrosas kjortel klättrar i belysningen och rosen Lady Emma Hamilton har börjat en ny blomning. 14 knoppar på gång. Doften är underbar när jag kommer nära blommorna. Kan inte låta bli att ta på citronmelissen och myntan där jag sitter och njuter av dessa växters sätt att kommunicera med mig.
24 juli
En tredje gurka skördas. Den väger 486 gram.
Törnrosas kjortel klättrar upp för lyktorna och verkar trivas nu.
Törnrosas kjortel
26 juli
Jag läser Kitty och kidnapparen, en bok jag fick av mina föräldrar vid 1950-talets slut. Hittade två gamla Kitty-böcker i min nostalgiska samling, förvarad i ett gammalt ärvt hörnskåp. I dagens DN, 26 juli, finns en artikel om fenomenet Kittyböcker som fyller 90 år. Nu läser jag med stor spänning boken för att se hur jag idag tänker om texten. Har boken satt några spår? Det hoppas jag få svar på.
DN 26 juli 2020
Eftersom vi är många som har sparat dessa böcker som utkommit under 90 år bör det finnas något med böckerna som sparats som är intressant att bevara. Det är den kopplingen jag vill utforska på mig själv. Vad har Kitty betytt för mig? Eftersom böckerna är tidstypiska är de äldre böckerna de som är intressanta. De som jag läste som flicka. En följare tycker att det är ett spännande projekt och en annan vill veta vad jag kommer fram till. Ett bra balkongprojekt. Här i miniträdgården finns lugn och ro för för att läsa och låta tankarna vindla runt.
Texten ovan publicerade jag på Facebook. Döm om min förvåning när under ett dygn 50 personer gillat och kommenterat inlägget. I kommentarerna framgår att många läst Kitty och att flera har kvar sina gamla böcker. En följare berättar om att hon är med i en bokcirkel som läser Wahlströms flickböcker och tycker att det är ”hur kul som helst”. Flera tänker leta fram sina sparade böcker och läsa om en bok.
29 juli
Det är onsdag men det känns som helg. Det är lätt att bli dagvill. En bidragande orsak är att det är semestertider. I år innebär det för oss att vi är hemma och tillbringar mycket tid på balkongen. Men det innebär också att den gigantiska byggarbetsplatsen som vi bor i har semester. Därav helgkänslan. Inga grävskopor, stora lastbilar, sprängningar, asfalteringar osv. Det är tyst. Bättre semester kan man knappast önska sig.
Har beställt en bok om vandringsleder inom en radie av 5 mil runt Stockholm. Det är intressant att följa hur vårt svenska natur- och kulturarv har uppgraderats av många, när resealternativen ut i världen är begränsade. Så många fina bilder som vänner delar med sig runt om i Sverige. Tänk vilket vackert land vi lever i.
30 juli
Snabbaste leveransen på länge. Beställer på förmiddagen en dag och dagen efter kommer boken Vandra i Stockholm – 62 natursköna dagsvandringar från Skokloster i norr till Nynäshamn i söder, från Cavazzo Förlag AB, http://www.calazo.se fantastisk bok, behändigt format, rikt illustrerad, kartor, historik, hur tar man sig dit, spårlängd, svårighetsgrad, att se osv.
Ute mullrar det. Blixtar, kraftigt regn och hård vind. En bra kuliss och stämningsskapande miljö att läsa Kitty och kidnapparen i. Den 64 år gamla utgåvan har gulnat och åldrats med värdighet. Lukten av åldrat papper och damm kan i dofthäseende inte konkurrera med rosen Lady Emma Hamilton. Påminner mig mer om ett antikvariat men markerar också att boken har bevarade årsringar som gjort den till en överlevare.
Kitty och kidnapparen, 1956
Stämningen utanför balkongen igår liknar flera scener som Kitty verkar i. I början på boken är hon ute i en liten motorbåt på en sjö med en vän. De överraskas av ett riktigt oväder. Under stor dramatik där båten går under och de kämpar för sina liv kommer en flicka som har hört deras rop på hjälp, som modigt, eller kalla det dumdristigt, hon kan inte simma, ror ut för att undsätta de nödställda. Pedagogiskt får vi som läsare lära oss av Kitty hur man tar sig upp i en roddbåt för att inte välta den.
Hon har aldrig som alternativ att överge sin vän som inte är så bra på att simma utan försöker istället hålla henne flytande där de kämpar i det upprörda vattnet, vinden och hällregn. Att vännen som är panikslagen försöker klamra sig fast vid henne vet Kitty är en stor fara för de båda och försöker därför hitta andra grepp för att hålla upp sin väninna. En simskolelärare skulle uppskatta hennes kunskaper här men ifrågasätta varför de inte lyssnat på väderprognoserna innan de gav sig ut på en tur i en liten motorbåt.
Nästa oväder infinner sig när Kitty ska hälsa på flickan som räddat henne och väninnan i hennes nya hem hos sin förmyndare. Det var en man, som hennes mor som nyss avlidit hade rekommenderat för sin dotter eftersom hon kände personen i fråga från sin skoltid. Kitty och flickan har andra ”vibbar” kring denna man. Kitty kör bil. Det regnar och blåser. Vägen blir lerig och djupa spår bildas. Känns som om hon kör på en skogsväg där hon passerat skylten allmän väg upphör. Plötsligt faller ett träd framför bilen. Grenarna når fram till motorhuven. Kitty börjar vika undan grenar och försöker dra trädet åt sidan men orkar inte. Nu blir det omvända roller för plötsligt dyker flickan hon ska besöka upp. Hon är på rymmen från sin förmyndare. Med gemensamma krafter lyckas de baxa undan trädet så mycket att de kan skumpa vidare, genomsura och frusna, mot Kittys hem där flickan får torra kläder och stanna tills vidare.
31 juli
I dagens DN läser jag ”Fortsätt att arbeta hemifrån även i höst” det var budskapet vid gårdagens presskonferens med Folkhälsomyndigheten och ”Danmark öppnar för hela Sverige”. ”På onsdagen hävde svenska UD sin avrådan från icke nödvändiga resor till Danmark, vilket gällde från och med torsdag.
Gamla tiders drömmar om att skaffa sig en plats att åka till på ledig tid kunde resultera i att man byggde sig en sommarstuga, gärna i naturen och nära vatten. Farsta var på 30-talet mer land än stad, men fortfarande på cykelavstånd från staden, vilket var en möjlighet att maximera utnyttjandet av en fristad där kreativiteten och handens kraft gav synliga resultat. Men där naturen också kunde bidra med en del av självförsörjningen.
Idag är Farsta en förlängning av staden och stadsbebyggelsen kryper allt närmare de stora sjöarna. Jag själv bor i en fastighet byggd 2006 ca 200 m från sjön Drevviken och Hökarängsbadet. Jag bor mitt i en enorm byggarbetsplats där bostäder och övrig infrastruktur växer fram. Men vilka drömmar hade jag för att flytta till denna plats. Lite samma faktiskt som nybyggaren på 30-talet men med den skillnaden att det var en person i sina bästa år, så var valet en rofylld plats för mina sista år. Men också att kunna låta en yngre generation ta över vårt underbara 100-åriga hus i trädgårdsstaden Gamla Enskede när jag och min man inte orkade längre utföra erforderligt underhåll efter att fått bo och leva på en plats planerad för människors alla behov i livet i 39 år.
Det knakar och brakar vid Drevvikens strand. Dammet yr, det luktar torrt gammalt virke, en mycket speciell doft av damm och vindskontor, ett icke uppvärmt utrymme under yttertaket. Ett ställe där minnen förvaras, saker som ägaren inte haft hjärta att kasta. Hunden Felix och jag fortsätter igenom molnet för att få en sista bild av torpet nere vid sjön som utan motstånd sjunker samman med sina minnen väl bevarade hos de människor som bott och levt delar av sina liv här. Det är inte fult att vara nostalgisk utan vittnar snarare om upptäckten av att vara en del i en längre kedja av den utveckling som skett och nu är i ett synligt skede för denna plats som blir en del av ett bostadsområde för 480 bostäder. Grunden kommer att bevaras som en mötesplats i det nya området. Tider och behov förändras över tid. Men många har i dessa isoleringens Coronatider ändå valt att göra en resa bakåt i tiden och leva lite som många gjorde på 50-60-talet. Kanske något att prata om vid mötesplatsen och husgrunden om några år.
Torpet Ulrikelund från 30-talet vid Drevviken. Foto 1 juli 2020
2 juli
Jag har tidigare berättat om mitt intresse för solceller i det lilla formatet. På balkongen till exempel. Monterar en ljusslinga med små skärmar som risbollar i vackra färger, som jag ser färgmässigt passar in i den japanska installationen. Det är inalles 24 skärmar som ska monteras. Först sätter jag en spännram på varje minilampa i slingan och sedan spänns skärmarna ut på spännramen. Som alltid när jag monterar en byggsats från IKEA följer jag noggrant de utförliga instruktionerna och lyckas nästan alltid. Det tar tid och får ta tid. Värdet av det jag monterar stiger för varje timma jag och byggdelarna haft tillsammans. Solcellen på ON. Nu får jag invänta mörkret för att få se effekten av arbetet.
3 juli
Jag blir lika lycklig varje gång när jag ser vad solceller kan åstadkomma. Dessutom är jag nöjd med resultatet. Lite lägereldsstämning.
5 juli
Odlingen på balkongen är ett ständigt pågående bygge. Gurkplantan tar täten och strävar högre och högre. Eftersom odlingen växer dyker också små teman fram. Den japanska hörnan har nu fått sällskap av ett engelskt tema. Rosen Lady Emma Hamilton är ju redan på plats och förbereder sig för en större andra blomning på de nya skott som växt upp. Rosen har nu fått sällskap av två nya clematisplantor Princess Diana och Prins Charles som precis presenterat sig med två blålila blommor. Allt under överseende av en vinkande drottning Elizabeth med en solcell i handväskan. Ej med på bilden.
6 juli
Balkongen är perfekt att fira en födelsedag på. Vi njuter av grönskan i miniträdgården. Förstärkt tillfälligt med snittblommor som kom idag via ett blombud, från en vän till min man. Familj och vänner firar via etern och är i dessa tider ändå närvarande fast frånvarande. Längtar efter att få leka med barnbarnen och lyssna på deras kloka samtal och försöka svara på deras kluriga frågor. Får nöja mig med att från balkongen titta på andra små som tultar omkring med sina föräldrar utanför, kanske på väg till Hökarängsbadet. Förundras över hur duktiga många är att sparka sig fram på små cyklar och brädor, men även cykla på minicyklar. Det är sällan jag ser någon förälder idag som springer efter och håller i en stång eller cyklar med spretiga stödhjul.
7 juli
Födelsedagarna duggar tätt så här års. Idag är det sonen som fyller år. Eftersom vi firar på distans gör jag ett collage av bilder från förra året när far och son firade gemensamt och barnbarnen stod för underhållningen.
8 juli
För två år sedan skrev jag följande betraktelse. Jag återkommer vid olika tillfällen till att jag bor på en byggarbetsplats nu, då inväntade vi bara starten av rivningen av Farsta sjukhem. När vi idag får vetskap om hur vi äldre har drabbats i denna pandemi av samhällets försumligheter så är det en inställning till målgruppen som pågått länge som nu resulterar i detta synliga resultat. Det jag såg då, som ett led i omsorgen, var även den utomhusmiljö arkitekterna vägde in när sjukhemmet byggdes. Hur viktig natur, växter och blommor är. Men också hur det ska kunna gå att följa årets skiftningar i naturen. Tillgänglighet för rullstolsbundna osv. Du kan läsa texten nedan, den säger något om vår syn på äldre då och nu.
Snart ett minne blott 8 juli 2018 tidigare publicerat på Facebook
”Sitter på en bänk i skuggan av en stor tall. På marken ligger kottar. Trädet skuggar mot den starka morgonsolen, släpper fram en svag vind från sjön som ligger på synavstånd. Mellan bänken och fastigheten växer en tät häck av ogenomtränglig ölandstok. De små gula blommorna lockar till sig humlor som surrar rogivande. Grenar från den icke ansade häcken killar mig på ryggen. Tills helt nyligen fanns ett upphöjt blomsterbord under tallen där även rullstolsburna kunde komma nära växter och jord. Minns särskilt när blåklinten blommade.
Här finns uteplatser med tre väggar som vindskydd med fasta trädgårdsmöbler. Utmärkta för en fikapaus i solen på våren eller i skuggan när värmen tränger på. Vindskydden i falurött virke minner om en solvarm ladugårdsvägg. Framför mig har jag två stora gräsmattor inramade av asfalterade gångar, som underlättar förflyttning med rullstol. Bänkar finns utmed sidorna för den som vill vila en stund. En flaggstång markerar att här kan många vistas och högtider kan firas under värdiga former. Tidigare doftade det nyslaget hö när trädgårdsarbetarna underhöll ytorna.
Utmed fasaderna finns buskar, träd och blommor som skiftar i blomning under årets olika årstider. På våren gläds jag åt ginsten och guldregnet som skvallrar om att den ljusa årstiden är i annalkande. Tulpaner, pingstliljor, liljekonvaljer, gullviva och naturens egna småblommor förgyller promenaden runt fastigheten. Lupiner vajar i vinden omedvetna om den utrotningskampanj som råder. Så kommer vresrosor och rhododendron och längre fram på sensommaren nypon, rönnbär, plommon och små äpplen. Detta är bara vad jag kommer ihåg just nu, men det är en genomtänkt plantering av växter som både skyddar fastigheten och förhöjer upplevelsen av att vistas ute.
Jag tittar mig omkring på denna idag övergivna plats och tänker på de som bott här i livets slutskede, alla anhöriga som tillbringat åtskilliga timmar hos nära och kära, omsorgspersonal men också på de arkitekter som så kärleksfullt och med kulturkompetens har utformat den yttre miljön runt denna fastighet anpassad till äldres behov av omsorg. Nu är tiden utmätt och det yttre underhållet gäller klottersanering och igenspikade fönster som krossats. Beträffande parkmiljön med välplanerad inner- och yttergård samt runt övriga böljande promenadstigar, tar naturen tillbaka kommandot utom på ytan under saneringsåtgärderna. Sommarens torka har förvandlat de tidigare frodiga mjuka gräsmattorna till gulbruna fält, där torkat gräs har bildat en oslagen äng, där haren kan gömma sig.
Platsen skapar utrymme för egna tankar i det långsamma förfallet och den spöklika tystnaden – i avsaknad av mänsklig aktivitet. Stämningen väcker frågor om hur vi långsiktigt planerar framtiden, hur det en gång var tänkt i slutet på 60-talet och vad som sedan hände. Det är lätt att vilja utforska och skriva en historisk eller politisk text. I mitt fall har jag istället valt att sätta ord på det jag upplever vara en genomtänkt trädgårdsarkitektur i utformningen av den yttre miljön, anpassad till individer som inte har något resealternativ när livet rinner ut. Jag har levt granne med denna plats i tio år och följt turerna om avveckling som pågått för att ge plats för nya bostäder och nya miljöer att utforska. Snart är platsens oas ett minne blott. Har avsiktligt inga bilder med. Fastigheten som sådan är ointressant, det är min tolkning av arkitekternas idé om omvårdnad genom naturen som inspirerat mig.”
Varierande väder. Hunden Felix och jag passar på att promenera mellan skurarna och fångade en växte vid vägkanten. Molnen skrifter uttryck hela tiden och förvarnar vad som komma ska.
9 juli
Idag fyller min svägerska år, så hon får en födelsedagshälsning och en bild av hur vi lever i vår miniträdgård. Rosen Lady Emma Hamilton har inga blommor just nu men en massa knoppar som jag hoppas ska slå ut och dofta så ljuvligt. Gurkplantan tar för sig och känns väldigt kaxig. Tomatplanta har jag beskurit hårt eftersom den nog fick en chock när temperaturen någon morgon översteg 40 grader. Värt ett försök. Vi provsmakade en sockerärta, den var god men behöver lite längre tid innan skörd. Ja, så här pågår det på balkongen medan människor styrs av pandemin och ”hemestrar” som i gamla tider, campar, åker husbil, hyr och köper sommarstugor och båtar och tar in på landets hotell och går ut och vandrar i fjällen.
I gamla stan som är en utpräglad turistort är det nästan tomt. Det säger något om den förvandling platsen genomgått under välfärdsåren.
11 juli
Jag har under många år haft ett runt fat med suckulenter. Tacksamma växter som kräver ett minimum av vatten och skötsel. Men med åren har även det beståndet tagit slut och det blev dags för en helt ny uppsättning. Hittade på Lidl en förpackning med 6 st Sempervivum enligt beskrivningen på handtaget. Då jag har koncentrerat balkongens växter till ena kortsidans fönster och husets vägg blir det här fatet den enda blomprydnaden på motsatt sida, där balkongdörren öppnas och tar plats. Mest praktiskt så.
Sempervivum planterade 11 juli
12 juli
Aubergineplantan stoltserade med två färdiga frukter när jag köpte den. Skördade den ena som var blålilasvart. Den smakade utmärkt när jag tillagade den. Den andra lät jag vara kvar för att se om de skulle bli större än från början. Idag plockade jag den andra som har intagit en ljusbrun färg som ett exotiskt träslag. Risken är att den inte går att äta men än så länge är den vacker att titta på.
Plantan har varit angripen av vita bladlöss och har fått bada i några såpkurer. Men jag misstänker att inte alla löss har fått sig en dusch så mitt nästa projekt är att gå igenom plantan noga. Kanske det bidragit till den märkliga färgen, jag vet inte!
Aubergine
Gurkplantan är den mest aktiva växten på balkongen. Nu är den nästan uppe i taket. Jag har satt upp en ytterligare klättertråd och under tiden jag har suttit här och skrivit har en lång klätterspanare på plantan lyckats hitta den nya förankringen. Varje dag njuter jag av plantans obändiga kraft. Vissa morgnar är den så ledsen för att det kan vara upp till 45 grader på balkongen när jag öppnar upp för dagen. Men efter en kanna vatten, tar det inte lång tid för de slokade bladen att återigen bli styva, kärva parasoller som skyddar blommor och gurkor. Det är så underbart att upptäcka naturens under. Gurkan växer ut ur blommans stjälk och blomman sitter kvar ute på toppen av gurkan. Det visste ni säkert men inte jag, därför är jag så lycklig i alla dessa upptäckter jag gör. Det är de små ”nu:n” som jag tar tillvara.
”Det är dina nu:n som hjälper dig att känna att dina minnen handlar om då, och dina förväntningar om sedan. Det är också de som ger dig möjlighet att tryggt flyta med i det som faktiskt existerar i stunden. Det som nyss inte fanns och det som genast försvinner.” Så skriver Bodil Jönsson i sin senaste bok, ”Tid för tillit och trygghet” som hon skrivit tillsammans med Åke Åkesson, Brombergs Bokförlag, 2020.
Morgonens skörd från miniträdgården är en aubergine, salladsblad, tomater och en jordgubbe. Jag fick en ingivelse att göra något med de härliga grönsakerna och testade med inspiration från Giuseppe Arcimboldo som jag läste om i konstvetenskapen på 80-talet som skapade fantastiska porträtt med massor av grönsaker. Man ska inte leka med maten fick vi barn höra när vi var små, men när ingen skada är skedd och grönsakerna anrättas tillåter jag mig en stunds verklighetsflykt.
Till lunch fick vi anrättad aubergine med tips från vår vän Thomas. Det blev smörgås av lätt grillat i panna surbröd med olja med smulat ägg och mortlad persilja och basilika i creme fraise och auberginen skuren som en gurka med lite olja på. Glöm inte att ta bort ringen av skal på auberginen innan den läggs på smörgåsen.
21 juni
Projektmöte hos min barndomsvän Barbro i hennes prunkande trädgård. Vilken inspirerande miljö att tänka tillsammans i.
Jag fick med mig pioner hem att njuta av. Det är så underbart med dessa trädgårdsstadens villor och trädgårdar. Gamla Enskede är den plats jag bott längst på i mitt liv. En miljö underbar miljö att växa upp i och som kommer att bli en del i vårt gemensamma nya projekt Barbro och jag.
Barbros pioner
22 juni
Nu njuter jag av jordgubbar och hemlagad vaniljglass. Vi blev båda överraskade att det blev så gott och jag att det gick så bra att göra den i en liten billig glassmaskin. Det gäller att planera i förväg. Skålen ska stå i frysen 24 timmar innan tillverkning. Själva glassen ska stå i 4 timmar i kylen innan den hälls ner i den förfrysta skålen. Sedan bearbetas glassen med en långsam visp och den blev klar fortare än jag väntat mig. Nästa försök är en Kiwisorbet. Jordgubbarna är inte egen odling utan inköpta hos entreprenörerna som säljer bär vid vägkanten.
Hemlagad vaniljglass
23 juni
Gurkplantan som jag fick vid ett tidigare besök hos Barbro i hennes magiska trädgård växer så det knakar. En rolig iakttagelse är de spröt den sänder ut för att få fäste för att kunna klättra vidare. De blir spiralformade som spiralband som ibland används till nyckelknippor för att slippa stå på tå och öppna med ett statiskt band. Samma effekt har gurkans spiralformade spröt för att klara blåst och kunna hålla kvar den tunga plantan. Vid ett tillfälle tänkte den sno en jordgubbe men det fick jag sätta stopp för. Den gula blomman som kommer fram längst ner på plantan är förhoppningsvis början till en liten gurka.
Nu kommer jag till ett annat kapitel av min verklighet förutom Coronas begränsningar bor jag på en byggarbetsplats och det har reda pågått i flera år och det kommer att fortsätta så här i all min framtid. Det är bara att gilla läget. Jag blir ledsen om någon säger ”ja men då är det väl bara att flytta då”. Så enkelt är inte livet. Vi har underbara grannar. De bästa vi haft under alla år. Läget är gudomligt. Bortom byggnationen ligger, 200m ner för en backe, sjön Drevviken som jag promenerar vid varje dag. Lägenheten är fantastisk och balkongen är ventilen. Här blir jag kvar så är det sagt. För att ni ska förstå en gång för alla varför jag vänder blickarna mot mina underbara växter på balkongen och älskar att skriva om sådant som berör mig gott på den här bloggen får ni ett smakprov på balkongutsikten här.
Sportlovslunch på balkongen med varm nyponsoppa, mandelbiskvier och en puff grädde till doften av nylagd asfalt till tonerna av vältar och asfaltsfordon. Som balans mot framtidsprojekten lite vardagsbestyr i naturen från morgonpromenaden.
24 juni
Nu är det varmt ute men skönt att sitta på balkongen i skuggan. Underbart att se alla stora som små på väg ner till Hökarängsbadet som ligger vid sjön Drevviken där jag bor. Fulla av energi på vägen ner men trötta och nöjda på väg hem. En sådan här dag är det svårt att tänka på mat när det jag mest längtar efter är något svalkande. Fixade en läskande kviwisorbet i min lilla glassmaskin. Så gott och passande. Första försöket med glassmaskinen var en vaniljglass som blev underbart god. Nästa projekt blir vaniljglass med Dajmkross.
Tillbringar en stund på balkongen när det sakta skymmer. Flyttar fram en krasse, som växt till sig lite undanskymd, till spaljén. Rosen Lady Emma Hamilton blommar ett andra varv nu.
Gurkan som jag fick av Barbro tar för sig, växer och blommar hemlighetsfullt invid stammen. Förundras över de spiralutformade klätterarmarna. Jag tror att syftet med spiralerna på den ståtliga växten är elasticiteten för att den ska tåla hårt väder. Undrar vem som inspirerats av vem. Gurkan eller spiralband till nycklar?
Underbart när växterna tar för sig på olika sätt, med blomprakt eller ”frukt och grönt”. De små lamporna med solceller har tänts. En sommarkväll att minnas.
25 juni
Visst är det varmt ute men jag har inte solsting. Jag har fått tid att noggrant studera plantorna på balkongen. Och nu följer jag intresserat varje fas av min gurkplanta. De stora bladen fungerar som parasoller för de gula vackra blommorna vid stammen. Framöver även för gurkorna hoppas jag. På en bild syns gurkplantans fjädrande upphängningsanordning av chassit. Känns som om jag idkar industrispionage på gurktillverkning.
27 juni
Växterna på balkongen är i ständig rörelse. De som stått på tillväxt kommer fram som krassen. Den har börjat sätta knoppar. Klätterväxterna måste få en plats som ger dem utrymme att växa och klättra, innan de förankrat sig på platsen. Ärtplantorna har fått sina första små ärtskidor, som gör mig glad. Gurkan med sina gula blommor går inte att flytta på längre, den har bestämt sig för var den vill vara.Tomaterna står ljust på bordet. Har bytt plats med ”Törnrosas kjortel” som hamnat vid väggen. Så här pågår arbetet med att skapa optimala förutsättningar för växterna.
Det är så varmt ute att Felix och jag stryker i skuggan utmed en hög häck. Men vid en glesare del ser vi ljuset.
28 juni
Ännu en fantastisk sommarkväll på balkongen. Har gallrat i miniväxthuset. Drar sakta upp groddar med pincetten. Det är en rogivande sysselsättning och överflödiga groddar hamnar i en minikompost tillsammans med en av rosen Lady Emma Hamiltons vissnad klänning. Krassen blommar och gurkan stortrivs trots att temperaturen på morgonen kan vara över 40 grader. Trädgårdsnejlikan och lavendeln ser ut att vara nöjda. Under natten väntas regn. God natt!
30 juni
Vi var många som uppskattade nattens regn. Bjuder på det solgula blomsterhav Felix och jag stannade vid i morse. På balkongen har rosen Lady Emma Hamilton en ny knopp och gurkplantan en liten gurka. Egen sallad och några färska jordgubbar till frukost känns lyxigt.
Tar vara på en magisk sommarkväll. Vilar i min lilla oas på balkongen. Lyssnar på Darin som sjunger ”En säng av rosor”.
Idag på utflykt till Artipelag för att hämta en helgkasse med färdiglagad utsökt mat och ett surdegsbröd. För oss som håller oss i skinnet, handlar mat på nätet, som vi äter hemma, inga restaurangbesök här, är denna möjlighet som Artipelags lysande kök erbjuder, underbart. Jag vet att det är fler krogar som erbjuder denna tjänst. Men få kan mäta sig med denna natursköna plats. Maten är redan betald och överlämnas på ett tryggt sätt utomhus. Utsikten från taket är vidunderlig och Baggensfjärden väcker seglarminnen.
Artipelag
En omväg via Gustavsberg för att åka gamla vägen mot Stockholm är en upplevelse i sig. Det har byggts nya bostäder och den gamla industriplatsen krymper. Däremot har båtbeståndet i viken ökat markant. Vägvalet bjuder på blandad natur och vattenstråk.
Hemma blir det festlig middag på balkongen omgiven av ett växande sällskap av blommor och trädgårdsväxter. Att utsikten från balkongen är en enorm byggarbetsplats går att komma över när den närmare miljön hela tiden får mig på gott humör, men också kallar på uppmärksamhet och omsorg.
13 juni
Tidig morgon. Byggarbetsplatsen har tagit helg. Familjen sover. 34,3 grader på balkongen. Öppnar fönster och genast blir värmen behaglig av den lätta vinden som drar igenom. Vattnar och förundras över det som växer. Skördar solvarma tomater och sallad till frukost. Basilikan doftar ljuvligt vid beröring. Jordgubbarna växer men släpper inte taget när jag försöker plocka några till filen. Första blomman på den övervintrade klematisen har slagit ut.
Entreprenörer vid vägkanten frestar med färsk frukt. På morgonpromenaden passerar Felix och jag de precis nyuppackade frukterna. Swish och så är dessa godsaker våra.
Rosen Lady Emma Hamilton fäller sina kronblad med stil och elegans. Nästa generation blommor är på tillväxt. Skapar en förgänglig blomsterkrans för att uppmuntra det lilla skottet från pelargonen Mårbacka som överlevde vintern på balkongen. Trädgårdsfågeln Berta av Ninni Elmdahl vakar över den lilla trädgården. För de av mina närmaste vänner som ser bilder av prylar som drivs av solceller är den här bilden med lampa och lyktor inget nytt utan bara ett ytterligare bevis för mitt intresse för den småskaliga tekniken.
14 juni
En extra bonus och bevis för solcellens möjligheter. Man vet aldrig vad som döljs i en handväska.
Kvällens sista solstrålar speglar sig i glaset på grannfastigheten och ger en varm och riktad solstråle på mina rosor. Lyssnar på en ljudbok. Uppläsaren talar finlandssvenska och det ger en extra dimension på texten. Dessutom minns jag mina unga år och kära möten med släktingar och vänner då min mor var född finlandssvensk.
15 juni
Börjar dagen med ett besök på balkongen. Nu är det sommar. 47,5 grader i den lilla planteringen. Tur att jag inte är på semester då vore det slut på många av de växter som lever här. Då hjälper inga vattningsprojekt med trådar eller petflaskor. Inser att jag måste ordna med bättre ventilation på nätterna. Dra för solskyddet på kvällen och öppna fler fönster för bättre luftcirkulation. Efter en liten stund med korsdrag är temperaturen 35,2 grader.
Aubergine
Sneglar på mina auberginefrukter. När ska jag våga skörda? Nya blommor och förhoppningsvis frukter ser lovande ut. Tittar vidare nyfiket i miniväxthuset som barn brukar göra när frön är satta för att gro. Det är två dagar sedan jag planterade diverse frön. Och ser man på, lite grönt tittar fram.
Det känns bra att ha fattat beslutet att inte resa någonstans med övernattning i sommar. Följer råd och anvisningar så beslutet var inte svårt. Det har också fört med sig en mer avslappnad tillvaro och fokus på annat i livet. Den lilla trädgården på balkongen är platsen för dagens form av olika möten, avkoppling och måltider oavsett väder, en plats som lever och kräver omsorg. Tittar lite närmare på ärtplantan och ser till min förtjusning att den första blomman slagit ut. Som en liten fjäril sitter den där och glänser och kan, om allt går naturens väg, bli till en ärtskida.
19 juni Midsommarafton
Tidig morgon denna speciella dag som är förknippad med så mycket minnen. Vänner, skärgård, bad, binda kransar, resa midsommarstång, ro och köpa glass med barnen, gå tipspromenad, hoppa små grodorna, äta tillsammans på klipporna, sång och gitarr på på klipporna natten lång, uppleva soluppgången uppe på berget. Det är minnen jag vill värna om.
Öppnar balkongdörren och möts av ett ivrigt, uppfodrande fågelkvitter från hungriga fågelungar. De vuxnas svar hörs lite här och där när de fångar föda till sina små. I natt har balkongfönstren stått på glänt men värmen är påtaglig och växterna behöver vattnas. Gurkplantan jag fick av min vän och barndomskamrat Barbro växer och tar för sig. Den sänder ut sina smala armar och krokar i för att fortsatt kunna växa stadigt på höjden. Plockar sallad och jordgubbar till frukosten. De små i miniväxthuset piper inte men växer för var dag.
Idag återupplever vi härliga minnen på balkongen för allas bästa på lång sikt. Men för att skapa nya positiva minnen hämtar vi vår midsommarkasse under säkert överlämnande på Artipelag nu på förmiddagen. Då får vi en fin utflykt till ett naturskönt område och chansen att se vatten och den farled vi färdats på i så många år. Väl hemma blir det sillunch och sång ute på balkongen.
Många midsommarfirare var på väg ut från staden mot Värmdö, när vi åkte ut till Artipelag för att hämta vår midsommarkasse med mat. På vägen hem hade de mötande köerna vuxit nästan ända till Södertunneln. Ingen bra början på midsommarfirandet. Förutom den goda maten bjöd Artipelag på underbar natur och vackert väder. Fotograferade blommor till min digitala midsommarbukett. Hittade både smultronblommor och liljekonvaljer.
Först idag har ett hörn av balkongen blivit klar. Eller snarare en massa nya härliga växter har flyttat in. I år är det mest ätbart. Förstår att jag inte blir självförsörjande, men att odla ligger ju liksom i tiden. Men en annan viktig faktor är att jag inte kommer att vara bortrest så då kan växterna få sin dagliga omsorg och jag vågar experimentera mer.
Två sköna damer har flyttat in ”Törnrosas kjortel” och den doftande rosen ”Lady Emma Hamilton”. Inspirerad av trädgårdsprogrammet Karl Fredrik på Österlen på TV4. Det bådar en spännande sommar.
29 maj
Jag förundras över hur vacker en rosknopp kan vara.
1 juni
Nu har den första rosen slagit ut och en hortensia flyttat in som morsdagsblomma.
Hortensia
2 juni
Vaknar tidigt. Styr mina steg till balkongen för att titta till min miniträdgård. Där står den, fullt utslagen, rosen, Lady Emma Hamilton, den bländar mig. Doftar ljuvligt men hur delar jag upplevelsen till mina vänner. Det får bli några bilder som visuell kommunikation.
Lady Emma Hamilton
Den japanska delen av balkongen börjar ta form. En japansk lönn ”Moonrise” i skiftande nyanser gult-orange-grönt har hittat sin plats i hörnet.
”Moonrise” japansk lönn
Att ta närbilder, att krypa riktigt nära växter och blommor, öppnar helt nya rum. Jag har köpt färdiga plantor, olika sorter, som jag ska försöka sköta om efter bästa förmåga här på balkongen i sommar. När jag tittar närmare på en aubergine som flyttat in ser jag till min förtjusning att den redan har två välutvecklade frukter.
Aubergine
3 juni
Hittar knoppar på två övervintrade clematisplantor.
Clematis
Idag kom den, boken jag längtat efter. En högtidsstund på balkongen tillsammans med rosen Lady Emma Hamilton och levande ljusnär bokpaketet öppnades. Boken om Wanja, ett färgstarkt designliv med text av Kerstin Wickman och som följs av en utställning på Marabouparken från den 6 juni.
Boken om Wanja
4 juni
På ena kortsidan av balkongen, där miniträdgården är, har jag ställt en skärmvägg från IKEA. Det går att haka på krokar, klämmor och små burkar i perforeringen. Köpte denna extra vägg för ett år sedan, för att organisera arbetsplatsen i lägenheten bättre. Eftersom jag inte kommit till skott med den idéen fick arrangemanget en funktion på balkongen i stället. Jag sätter upp de olika växternas beskrivningar för att lätt kunna ta del av information om respektive planta. Får även verka som klättervägg för några växter. Vi får väl se hur det kommer att gå när grönskan tar fart.
Klättervägg, informationstavla
Det finns en projektplan med den här bloggen och speciellt det här blogginlägget som hela tiden växer eftersom tiden går. Jag befinner mig i nuet men kommer framöver kunna reflektera över det som skrivits här över tid. Det innebär att det som är skrivet hela tiden kommer att revideras utifrån mitt vardagsliv i dessa Coronatider.
Den sociala distanseringen tar sig olika uttryck och för att bättre kunna hantera den förändringen genomför jag en Webbkurs i Digital Facilitering . Det hjälper mig att fokusera på framtiden och som jag hoppas i mina göranden framöver också kan hjälpa andra.
Till lunchen använde jag lagerblad i matlagningen och sallad. Tomaterna är underbart goda och mognar i takt med våra måltider.
Tillbringade eftermiddagen på balkongen med att jobba med en uppgift för kursen. Växternas liv så nära ger mig lugn och ny kraft.
5 juni
Trädgårdsnejlikans blommor slår ut en efter en.
Trädgårdsnejlika, Dianthus caryoohyllus
Förra året hade jag få växter. Köpte en pelargon Mårbacka XXL som glänste i full prakt och tog mycket plats. Jag tog inte vara på den i höstas utan pelargonen har fått övervintra på den inglasade balkongen och vissna ner totalt. Men ett pyttelitet grönt skott mitt i den för övrigt knastertorra växten hittade jag vid vårstädningen av balkongen. Nu gör jag experimentet med skottet för att se om det vill växa.
Tänker på dagens positiva överraskning. Ett zoommöte som jag trodde skulle bli en envägsföreläsning blev en föreläsning och ett möte mellan forskare och slöjdare med Mia Lindgren om hennes helt färska uppsats Pastorala ideal inom slöjd. Utan den digitala tekniken hade jag aldrig träffat dessa personer som delar mitt intresse. Podden Hemslöjdens historia är min ingång här.
6 juni Sveriges nationaldag
Lunch på balkongen. Ute regnar det men i miniträdgården vattnar jag med omsorg växterna som bringar energi och glädje.
Sveriges nationaldag. Kungen håller tal från slottet utan närvarande publik. Hunden Felix vinkar från den inglasade balkongen till de grannar han känner.
Rosen Lady Emma Hamilton avger en diskret underbar doft när man kommer henne nära
Det finns tid att ägna sig åt matkompositioner.
Rosen Lady Emma Hamilton
7 juni min födelsedag
Inväntar, i svagt ljus på balkongen, att nationaldagen ska övergå i min födelsedag. Efter den sena kvällspromenaden med Felix lekte jag med en halsduk. Försökte Linda den runt håret lite nonchalant och vips blev det en liten hatt. Jag gillar hattar när det är fest och nu är det ju strax min födelsedag så varför inte lite bus på balkongen. Det är inte alltid det går att fånga glimten i ögat men här blev det en bonus.
Så har en fridfull natt övergått till dag och jag vet att jag nu är 73 år. Familjen grattar på morgonen och via FaceTime på promenaden med hunden Felix. En underbar morgon. Eftersom balkongen är inglasad är det viktigt att så fort som möjligt titta till alla växter eftersom värmen stiger fort när solen tittar fram. Jag drar för ett vitt duschdraperi för solsidan och skjuter fönsterrutorna så det blir luftcirkulation i rummet. Därefter vattnar jag de växter som börjar se tagna ut. Jordgubbarna växer till sig och salladen är fortfarande på topp.
Under dagen har jag haft stunder på balkongen där jag läst hälsningar från vänner på Facebook. Det är som en resa i tiden. Minnen från olika arbeten, möten, släkt och vänner från hela livet gör sig påminda med en hälsning. Det är underbart. Jag skriver ett tack som ett svar på att vi möts ett ögonblick på nätet, att vi ser varandra mer bildlikt är fysiskt.
Passerar på hundpromenaden ett utrymt dagis som snart ska ersättas med ett nytt. Vid väggen växer akleja. En växt som påminner om mitt tidigare liv med villa och egen trädgård i en kärleksfullt ritad och byggd trädgårdsstad. Där arkitekterna har haft invånarnas bästa för ögonen.
Akleja
8 juni
Är inbjuden till min bästa barndomsvän Barbro som fortfarande bor kvar i barndomskvarterens trädgårdsstad. Vi träffas i den vackra och välvårdade trädgården på Coronaavstånd och min födelsedag firas med lunch och i present fick jag en gurkplanta till min balkongodling. Med mig hem fick jag också en bit rostigt nät av armeringsjärn som Barbro monterat ner. Fann en värdig plats direkt på balkongen där klätterväxterna kan klänga när de får fart.
På kvällen lät jag mig inspireras av Karl Fredrik på Österlen som talade om hortensior. Den jag fick av min man på mors dag är så vacker.
Hortensia
11 juni
När vi äldre förväntas hålla oss undan folksamlingar så är det lätt att motionen blir lidande. För min egen del får jag min dagliga promenad fyra gånger om dagen med hunden Felix. Men en liten behändig cykelmaskin på balkongen sätter fart på blodomloppet när det blir för mycket stillasittande.
Mina stunder på balkongen fortsätter i nästa inlägg. Balkongen sommaren 2020 Kapitel 2.
Hemma igen efter en av sommarens höjdpunkter, ”Hjalmar & vår Herre” på Stadra teater. Onsdag kväll, publiken strömmar till. Vi är i gott sällskap. Skådespelarna, musikerna, men också de vi möter utanför scenen lämnar oförglömliga minnen efter sig. De ungas skådespel bådar gott inför framtiden.
Hjalmar Bergmans klassiska huvudpersoner ur litteraturen interagerar i ren självbevarelsedrift för att hjälpa Hjalmar att återfå sin livs- och därmed sin skaparkraft. När det inte går att skapa på beställning, eller få vår Herre att förstå, gäller det att förstå sig själv.
Vi förflyttar oss till Berlin. Musiken böljar fram och åter. Magnus Wetterholm som Hjalmar skapar den känsla som är föreställningens kärna.
Till pausen kommer solen fram. Fikastunden nere vid sjön Grecken är en fantastisk inramning till skådespelet och lockar till samtal.
I programbladet skriver Magnus Wetterholm till Ylva Eggehorn, som skrivit pjäsen. Han berättar om Stadra och de som inspirerat och bidragit till uppsättningen. Han skriver bland annat:
/…/ ”Här där min förhoppning lever att tankarna får en plats att kunna flyga fritt på. Och visst passar väl det utmärkt, nu när vi i år ska till att tala med vår Herre.” /…/
Tack Magnus och alla som bidragit till att förgylla våra liv, tack för att ni finns!
Så står hon där framför oss, Mariana Brus, Sveriges första och enda kvinnliga fyrmästare. Vi som samlats på fartyget Birka Cruises, för att under ett dygn färdas i vår natur och skärgård, vår hembygd, är medlemmar i någon förening ansluten till Stockholms läns Hembygdsförbund. Vad är väl mer passande än att få ta del av livet på en fyr. Få insyn i det arbete, som bedrivits ute i havet på en ö, året om. Människor, som i historien omsorgsfullt vårdat ljusbärarna till havs, för att skapa en säkrare sjötrafik. Mariana Brus är uppväxt på Understen, en ö där Ålands hav och Södra Kvarken möts, fyrmästardotter och därefter fyrmästare tills bemanningen lades ner på Understen år 1996 då fyren automatiserades.
Mariana Brus inleder med att säga: Understen är min hembygd. Hon talar med en avspänd röst och betoningen vilande på ”Under” i Understen. Det kan vi förstå när vi hört henne berätta till sina fotografier som hon tagit på ön genom åren och som speglar dess årstider. Efter att hennes uppdrag avslutats har hon återvänt till sin stuga på ön så fort det givits möjlighet. Den 300 meter stora klippön i havet är mycket utsatt för vind och gör att det ofta är svårt att angöra den lilla oskyddade hamnen. Vi ser bilder där personer från en angörande båt inte kan ta sig iland för att bryggan är helt täckt av svallis.
Den gamla fyren byggdes år 1848 och den nya fyren år 1916. Den nya är 39 meter hög, näst högsta fyren efter Långe Jan på Ölands södra udde. Kärleken är stor till fyrarna som präglat hennes barndom och arbetsplats, byggnader vars funktion är att lotsa förbipasserande i farvattnen runt Understen. Återkommande inslag i hennes fotografier och berättelser är fyrarna och dess historiska utvecklingen, konsten att bevara byggnadsminnen från en svunnen tid och att i bild berätta om de människor som levde och verkade på ön. Flyttfåglar, växter och årstiderna har alla sin tjusning för Mariana Brus. På vintern är det tyst berättar hon medan det under årstiden med öppet vatten är ett ständigt ljud av vågorna från havet.
På ön finns en källåder med friskt sötvatten, en viktig förutsättning för livet på ön för de som bodde där. Vattnet från havet var kallt men vid vissa vindar spolades vågorna upp i en bassäng bland stenarna, där barnen gärna badade i det soluppvärmda vattnet. De boende hämtade jord från fastlandet för att kunna odla vissa grödor. För att få med sig så mycket som möjligt i båten hem samlade kvinnorna jord i sina långa förkläden.
Mariana Brus talar inte om sig själv som yrkeskvinna i sin roll som fyrmästare. Det framstår snarare som hennes liv utvecklats i symbios med livet på Understen. Förmågan att förstå naturens karga villkor för ett liv på ön är en nödvändighet, konsten är att se sin hembygds rikedom. Som fyrmästardotter växte hon upp med fyrens livsviktiga roll för att lotsa sjöfararna i dessa farvatten, ett stort ansvar i arbetsuppgiften att underhålla fyrarna, men också med en förvissning om en ekonomiskt trygg arbetsplats genom åren för öbor i skärgården genom staten som arbetsgivare. Detta har varit villkor för bosättning på Understen.
Det är inte konstigt att jag tänker på Tove Jansson när jag hör Mariana Brus berätta. Avslutar med Muminpappans beskrivning av Muminmamman i boken Pappan och havet.
… ”Förr eller senare stack Mumintrollets mamma över från kökssidan till källaren, hon gick efter tekorv eller smör. Eller till potatislandet. Eller efter ved. Varje gång såg hon ut som om hon gick på en alldeles ny väg och tyckte det var spännande. Men man visste aldrig. Hon kunde lika gärna vara ute på nån hemlighetsfull rolighet, hon lekte för sig själv eller också gick hon bara omkring och kände sig levande.”…
Efter en gemensam middag fortsatte vår resa i skärgården. Trygga med vetskapen om att våra fyrar vägleder oss på vår färd efter mötet med fyrmästaren, får vi nu också sällskap med en sjökapten, Göran Sjödin, som färdats på dessa farleder under många år. Nu kan vi slappna av och bara njuta av fakta och berättelser från Österåker till Furusundsleden medan mörkret smyger sig på och konturerna av skärgårdslandskapet flyter ihop. Men det gör inget eftersom Göran Sjödin som kapten, färdats i dessa farvatten året runt, kan han med stor inlevelse beskriva vad som finns bakom träden på öar som framträder när årstiderna skiftar. Det som bidrar till den bildningsresa som vi gör är att Göran Sjödin är full av faktauppgifter om platser, byggnader, personer nu och i historien, men han kan också bädda in dessa grundkunskaper i berättelser som skapar liv till miljöer som han delar med sig av.
Efter frukosten dagen därpå är vi ivriga på att få höra Göran Sjödin berätta vidare om kryssningen mot Stockholm via Möjaleden. Intresserade medlemmar är rustade med sjökort så att de i detalj kan följa fartygets väg. Andra lyssnar koncentrerat till nya berättelser som omfattar både karantänsstationen på Fejan för att förhindra koleraepidemier, gårdagens och dagens entreprenörer på öarna, havets offer, fåglar, växtlighet och fartygens miljöpåverkan m.m., allt eftersom vi glider fram förbi Rödlöga, Svartlöga, Kallskär och norra yttre skärgården. Vidare förbi Möja, Runmarö, Djurö/Vindö, Värmdö, Resarö, Rindö och Tynningö.
Svårt att föreställa sig att det i mitten på 1800-talet gick att gå till fots mellan Rindö och Värmdö vid Oxdjupet. Göran Sjödin berättar om hur Gustav Vasa år 1549 beordrade att djupet skulle försänkas. Fartygen skulle ledas om till Kodjupet vid Vaxholm där en skans med ett stentorn uppförts. Planerna med att försänka djupet pågick under olika epoker. Men den historiska utvecklingen hade gjort det svårt att få in större handelsfartyg via Vaxholm. 1867 års Befästningskommitté föreslog därför att Oxdjupet skulle muddras för sjöfarten och försvaret på Rindösidan skulle förstärkas och permanentas. År 1879 rensades sundet i samband med att Oskar-Fredriksborgs fästning stod färdig för sundets försvar.
Infarten mot Stockholm är alltid lika intressant. Att lyssna på berättelser om dess öar och fastland, hus och byggnader under olika tider är hisnande. Att få höra Göran Sjödin berätta är början på den egna efterforskning, vilket är ett utmärkt betyg för en ciceron.
Jag avslutar med ett citat av Tove Jansson ur Pappan och havet.
…”Han kom fram till bränningen och stannade i sandkanten. Där vandrade hans hav förbi i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt. Pappan slätade ut alla sina funderingar, han bara levde helt och hållet, från svansspetsen ända ut i öronen.”…
Foto och text: Birgitta Persson
Foto: Förbundsordförande Anita Lundin biträdd av Ann
Pettersson avtackar de två föreläsarna Mariana Brus
och Göran Sjödin.
Jag har läst ”Livet” av Åsa Moberg. Jag är fångad i en tidsresa, jag njuter av varje sida. Ett tidsdokument som delvis också berättar min historia. Boken gläntar på många dörrar. Vi är lika gamla och jag känner igen mig i texten, som att våra mödrar hade finlandssvenskt påbrå och hur de hanterade att bosätta sig i Sverige och intresset för den textila konsten samt lusten att skriva. Andra erfarenheter skiljer sig åt, men tidens anda genomsyrar ändå våra stigar ut i livet. Själv valde jag en företagsekonomisk utbildning på väg mot målet att bli vuxen. En viktig drivkraft var att kunna försörja mej själv. När det gäller relationer lever jag fortfarande tillsammans med min tonårskärlek. Jag beundrar Åsa Mobergs mod och styrka i sina relationer och uppbrott till nya platser att bosätta sig på. En urkraft som löper som en röd tråd genom hela boken.
Åsa Moberg tar på olika sätt del av 68-rörelsens tankar men befinner sig själv i sin roll som journalist som en berättare snarare än en aktivist även om engagemanget mot kärnkraft satte den journalistiska objektiviteten på prov. Jag blev ofta påmind om 68-rörelsens politiska åsikter och kvinnorörelsens Grupp 8:s fördömande på ett bryskt sätt. Att ägna sig åt förspilld kvinnokraft som slöjd och hantverk och att vara hemmafru med barn var ställningstaganden som triggade igång kvinnors aggressiva argumentation på 70-talet.
För mig gick resan in i framtiden via textil utforskning, ett intresse och engagemang som inte gav några direkta inkomster men värdefull kulturell och pedagogisk erfarenhet. Jag fortsatte 1969 in i en mansdominerande miljö genom att bli en av de första kvinnliga programmerarna i den gryende ADB-revolutionen, till att jag efter att ha varit hemmafru och student började min bana som kulturbyråkrat. Allt eftersom åren gick fyllde jag på med akademiska och journalistiska studier i takt med uppdragen.
När jag började på kulturvetarlinjen 1982 vid Stockholms universitet blev jag varse den åsiktspolitik som hade omsatts i 1974-års kulturpolitik där universitets lärare förespråkade litteraturens fin- och ful-kultur och det politiska ställningstagandet att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” låg som ett novembermoln över utbildningen. Många akademiker från 68-rörelsen hade etablerat sig på offentliga tjänster i samhället medan mitt livs- och yrkesval varit arbete, familj, hus, hund, papegoja och bil samt komvuxstudier. Jag tog studenten som 35-åring 1982.
Boken innehåller personer som förekommit i utkanten av mitt liv som aktivt textilintresserad eller vid olika knutpunkter i en kulturbyråkrats arbete och väcker underbara minnen till liv.
Att boken ”Livet” har gjort ett stort intryck på mig är det ingen tvekan om. På det sätt som Åsa Moberg skriver om sitt liv i den samtid livet pågår i, skapar hon en bakgrundshistoria som jag som läsare kan identifiera samhällets utveckling och tongivande individer i, men texten är också ett rum att befolka med mitt eget persongalleri. Ett utmärkt stöd för egna reflektioner.
Åsa Moberg, ”Livet”, Natur & Kultur, Stockholm 2017
Biapersson's Blog 